Landseer historia

 

Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända hundraser, men så har det inte alltid varit. För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland. Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskeställen vid New Foundland, stötte på dessa hundar på ön. På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några hem.

 

Hundarna såldes som New Foundlands hundar. Särskilt i fiskehamnarna Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från New Foundland. De blev mycket populära hos folket eftersom de var så enastående trevliga hundar. Deras goda rykte bredde ut sig så mycket att de inte hann med att skaffa nya hundar eftersom efterfrågan var så stor. Naturligtvis blev följderna att alltför många hundar blev hittagna, och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i början av förra seklet.

 

I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet och överträffade alla hundraser som dittills var kända i Europa, i fråga om storlek, framtoning och älskvärdhet. Det var också de här svartvita första ”New Foundländare” som gjorde denna ras så berömd. Snart fanns den på så gott som alla större lantställen i England. Kända personligheter på denna tid lät sig porträtteras tillsammans med sina ”New Foundlandshundar”. Många beställde och lät avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden. De bilderna av rasen visar oss idag på vilken hög uppfödarnivå rasen befann sig i början av förra århundradet, och man frågar sig ovillkorligen hur den förädling av rasen kunde nås på så relativt kort tid. Dessvärre kan man inte hitta något svar eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.

 

Ganska snabbt spred sig ryktet om ”New Foundlandshunden” också över Englands gränser. Mycket på grund av att det var en beröm målare som porträtterade denna hund. Målaren var Sir Edwin Landseer, som 1837 målade det berömda ”En värdefull medlem av livräddarsällskapet” och därmed utlöste en Landseerboom! Det var av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer. Under detta namn känner vi dessa svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag.

 

Paul Pry´s livshistoria. Det var hunden som Sir Edwin Landseer framställde på sitt berömda måleri var i verkligheten ovanlig. Först räddade han sin husse vid ett skeppsbrott i sista ögonblicket. Vid ett annat skeppsbrott kunde han dock inte ta sin husse levande i land utan han var död när hunden räddat honom. Hunden själv var i alla fall välbehållen. Från och med nu levde han utan sin husse, ensam vid Themsen, där han från strandkanten såg vad som hände i vattnet. Så fort något föll i vattnet, som han ansåg inte skulle ramla i, hämtade han upp det igen. Denna räddningsiver var medfödd hos New Foundlans hunden. På New Foundlandsöarna hjälpte hundarna nämligen till vid fisket och visade sin kunnighet i att simma och dyka.

 

Deras förflyttning till Europa hade ingen inverkan på deras kärlek till vatten. Det är fortfarande ett av rasens starkaste karaktärsdrag. Hunden Paul Pry gjorde det som var naturligt för honom. Han gjorde det utan kommando, helt av fri vilja. Han hämtade upp det som fallit i vattnet, också människor. Han räddade livet på många barn som fallit i floden.

 

Som tack för hans insats utnämnde livräddarsällskapet honom till hedersmedlem och gav honom mat. Han blev mycket gammal i sin tjänst, och efter hans död satte man upp en minnessten. Ett sådant här liv i räddningstjänsten trodde man kanske inte att en rashund kunde utstå, men Paul Pry var ingen infödd ”New Foundländare”. Han var uppfödd i England. Men detta praktfulla väsen som gjorde de första importerade hundarna så populära och älskade, förblev också fast i förädlad form. Beskyddaren, vattenälskaren och dugligheten till att handla i avgörande ögonblick, dessa tillsammans var kännetecknet för det som vi än idag känner och älskar Landseern för.

 

Genom de många målerier som den berömde djurmålaren Sir Edwin Landseer gjorde, framställde han igen och igen de svartvita hundarna i de mest olika situationer och positioner. Därigenom blev de snabbt kända i hela Europa. Engelsmännen exporterade den då vanliga hunden till kontinenten, där de levde som representativa vakt och familjehundar på stora gods och herresäten. Men modet växlade och andra raser blev populära. S:t Bernharshundarna kom från Schweiz till England och fascinerade med sin röd vita färg. Då lät man uppfödningen av Landseern helt upphöra, och de försinade små kvarlevorna blandade man upp med den svarta Newfoundlandshunden som kommit till under den här tiden.

 

Utvecklandet av Landseer raserna gick långsamt ute i Europa. Första världskriget fick det hela att stanna upp. Men i början av 30-talet lyckades en engagerad uppfödare att vända denna utveckling. Han samlade ihop de små resterna av rasen och satsade på en mycket målmedveten uppfödning. Utan honom skulle det inte längre ha funnits någon Landseer. 1933 kunde de första Landseervalparna från uppfödaren von Schartenberg skrivas in i uppfödarboken. Uppfödaren var Otto Walterspiel, Mûnchen. Från och med nu gick det bra igen för Landseeruppfödningen. 1960 blev rasen officiellt erkänd av FCI (Federation Cynelogique Internationale).

 

Till slut ett par rader från en gammal rasbeskrivning:

 

”Denna hund är säkert en av de allra ädlaste av sin ras, så länge den blev uppfödd utan inblandning av andra raser. Dess väldiga storlek och kraft och dess majestätiska blick ger åskådaren en slags respekt och kanske också en smula rädsla, vilken dock snabbt försvinner när man ser det milda, tålmodiga ansiktsuttrycket som visar att vildheten inte hör till en av dess egenskaper….. Tjänstvillig och beredd att hjälpa, är alla människors vän och har ingen som helst längtan efter att slåss med andra djur. Det sätt man kan forma dess väsen gör den till något extra som sällskapshund. Vill man träna och ev. tävla dressyr, sök m.m. kan man nå stora framgångar. Den försöker utföra allt man vill att den skall göra med en iver som står i förhållande till uppgiftens svårighetsgrad. Mod och tillgivenhet till människor är typiska karaktärsdrag.

 

(”Oliver Goldsmith : History of the Earth and Animated Nature”, 1774)

Sponsorer